Se alla historier

Virna

Virna’s berättelse

Jag anser inte att min IBD är ett så hemskt tillstånd eftersom jag måste leva med det, därför berättar om det för personer í min omgivning.

Diagnos

Jag diagnostiserades med IBD när jag bara var 18 år. Jag hade symtom ett helt år innan jag gick till doktorn. Jag vet inte varför jag väntade så länge men jag tror det var för att jag tyckte det var för pinsamt att söka hjälp. Jag berättade inte för någon i min familj förrän situationen var ohållbar.

När jag väl sökte hjälp sprang jag på toaletten ca 20 gånger per dag och det kom mycket blod. Jag kunde inte lämna huset och jag var mycket rädd. 

När jag fick diagnosen visste jag inte riktigt vad det innebar och tänkte bara att jag skulle fixa det så jag var inte så rädd. Trots att symptomen i sig var skrämmande kände jag mig stark och jag förstod inte riktigt att det var så allvarligt som det sedan visade sig vara.

Förändringar

Mitt liv förändrades inte så mycket i början. Jag började ta läkemedel som hjälpte bra. Jag gick till en läkare som inte fokuserade så mycket på min kost eller min livsstil. Jag bodde själv, åt ganska dåligt, brydde mig inte om att motionera och slarvade med att ta min medicin.

Efter ett år kom mina symtom tillbaka och jag var tvungen att börja med starkare behandling, vilket fick mig att må riktigt dåligt. 

Berätta för andra

I början försökte jag dölja min IBD eftersom jag trodde att jag skulle kunna kontrollera sjukdomen. Jag kände mig inte motiverad att berätta för någon.

Senare, när jag blev riktigt sjuk, började jag berätta för alla runtomkring mig, även personer som jag inte kände. Jag berättade för dem att jag har IBD och att jag kan behöva gå på toaletten oförutsett. Det skapade en trygghet för mig. När folk inte har rätt information kan de fantisera. Fantasin är oftast värre än verkligheten. Så genom att berätta för dem visste jag att de fick rätt information. 

Jag anser inte att min IBD är ett så hemskt tillstånd eftersom jag måste leva med det, därför berättar jag om det för personer í min omgivning.

Hur jag hanterar min IBD

Jag provade många olika läkemedel men jag blev aldrig riktigt bra. I över tre år åkte jag in och ut från sjukhuset och jag hade mycket symtom. Jag var riktigt rädd för hur jag mådde. 

Vid den tiden började jag förbereda mig för mitt eget bröllop och jag var riktigt orolig över hur det skulle gå. På min bröllopsdag var jag inte orolig över mig själv utan mer för människorna runt omkring mig när jag såg hur oroliga de var för min skull. Jag var så orolig over att det skulle “ske en olycka” den stora dagen att min oro smittade av sig på dem jag älskar, min make och min syster. Jag kunde inte leva en sekund utan denna oro och det överskuggade allt.

Ett par dagar efter bröllopet hamnade jag på sjukhus på grund av min IBD.

Mitt ögonblick

Jag var inlagd på sjukhus i fyra veckor. Det var mitt längsta och allvarligaste skov någonsin. Efter en massa tester meddelade läkaren att det inte fanns mer att göra och att jag skulle fundera över operation. Jag ville inte acceptera det utan hoppades på att det skulle finnas någon annan behandling. Samtidigt var jag verkligen nere och hade förlorat allt hopp. 

Jag grät och stängde in mig i badrummet. Min syster hjälpte mig mycket genom att peppa mig och säga att jag skulle klara det här. Långsamt började jag tro henne och mitt stoltaste ögonblick var när jag berättade för min läkare att jag inte skulle genomgå någon operation. Jag hade då insett att jag var tillräckligt stark för att klara det här. Jag skulle inte förlora hoppet.

Så jag bestämde mig för att kämpa vidare och göra vad som krävdes för att min IBD skulle bli bättre. 

Det finns det inte många lyckliga berättelser om IBD på nätet. Man läser överallt att det är en sjukdom som inte går att bota. Det var väldigt svårt att ta till sig i början. Min syster hittade böcker som tog upp andra sätt att hantera IBD på t ex akupunktur, yoga, medicinsk behandling och hon gav mig många tips därifrån. Så jag provade hennes tips även om jag inte var helt övertygad i början men jag visste att jag var tvungen att prova allt. Jag började med aktiviteter som gjorde att jag kände mig mer avslappnad, meditation, yoga mindfulness. Jag började även äta mer hälsosamt och äta omega-3 kapslar. Jag vet inte vilket som hjälpte bäst men jag började må bättre. Samtidigt lämnade jag universitetet och den stress det innebär att studera på den nivån. Då började jag må bättre än vad jag gjort på länge

En annan sak som hjälpte mycket var att jag började med psykoterapi. IBD är en så nedbrytande sjukdom att du behöver någon som kan hjälpa dig att hantera det. Ibland känner man sig inte så stark men psykologen kunde hjälpa mig att hitta min inre styrka. Det fick mig att ta hand om mig själv på ett bättre sätt.

Jag gick i terapi ett år. Under den perioden kände jag mig bra fysiskt och mentalt. Elva månader efter att jag var inlagd på sjukhuset deltog jag i ett internationellt studentutbyte som heter Erasmus. Jag reste till Valencia i södra Spanien i fem månader. Det hade tidigare varit omöjligt eftersom jag då var rädd för alla nya konstiga platser. Efter psykoterapin var jag tillräckligt stark för att göra det. 

När jag först kom till Valencia var jag lite orolig eftersom det var första gången sedan jag diagnostiserats som jag var hemifrån så länge. Mitt självförtroende var inte på topp efter den första allvarliga fasen av min sjukdom. Jag förklarade situationen för organisatörerna och jag var försäkrades om att jag kunde åka hem om mitt tillstånd förvärrades. Efter ett tag förstod jag att allt gick åt rätt håll. Jag började mitt nya fria liv och det är en av de största händelserna i mitt liv, speciellt efter alla de motgångar jag haft. Tillslut klarade jag av mitt Erasmus-utbyte och hade en fantastisk tid i Valencia.

Naturligtvis är det svårt att fortsätta med allt jag gjorde då men nu fokuserar jag på att hitta balans i livet. Jag äter hälsosamt, färsk och ekologisk mat och jag tar omega-3. Jag går på yoga för att slappna av och kick-boxning för att eliminera stress. Psykoterapin är det som hjälper mig bäst. Vissa saker passar visa individer och du får prova dig fram vad som passar dig bäst. 

Nu är det arton månader sedan jag var inlagd och jag har inga symtom längre. Jag vet inte varför men förmodligen är det för att jag tar bättre hand om mig själv. Jag tar mina mediciner som jag ska varje dag. Jag tror helt enkelt att jag har hittat ett bra sätt att hantera min sjukdom på. 

Råd till andra

Min framtid

Efter Erasmus återupptog jag studierna och jag tog min examen förra månaden. Jag är verkligen stolt över var jag är idag och jag planerar nu att ta en doktorsexamen i kommunikationsvetenskap. 

Jag har kommit fram till att ju mer nya jag provar och ju mer jag utvecklas desto bättre självförtroende får jag. Självförtroendet är lätt att förlora när man har IBD, för mig räcker det t ex med lite blod i avföringen. Därför måste jag hela tiden jobba med att bygga upp mitt självförtroende så att jag kan kan använda det när jag behöver det. 

Jag hoppas kunna fortsätta utvecklas och utmana mig själv hela tiden! 

Disclaimer: DENNA TEXT ERSÄTTER INTE MEDICINSK RÅDGIVNING Dessa patienters berättelser är endast i informationssyfte och är inte avsedda som ersättning för medicinsk professionell hjälp, rådgivning, diagnos eller behandling. Du bör rådgöra med din läkare innan du fattar några beslut kring din hälsa.